stressen äter upp mig.

 
 
det här skulle bli en fin, mysig dag... men det känns långt borta. jag tycker det är tärande att berätta för människor hur jag reagerar osv och jag hör i deras tonläge, deras sätt att reagera att de inte förstår. att de tror det är något jag övertänker. jag känner mig ganska ensam i just min situation med stress.
 
jag har blivit extremt känslig för stress... jag har alltid varit det men på senare tid har det eskalerat kraftigt... jag tycker det är extremt jobbigt att inte ha rutiner, att inte veta vad som ska hända, vad jag ska göra osv. jag vill gärna alltid veta tidpunkter, vill gärna ha allt planerat. jag mår dåligt då jag inte kan förbereda mig för saker. då pumpar mitt hjärta som en duracellkanin. jag är kraftigt påverkad av miljön jag vistas i.. senast idag var jag på ett ställe där det var mycket folk. jag var tvungen att låsa in mig på en toalett för jag klarade inte av det. det låter så löjligt, jag låter så vek, men jag är vek, iaf för stress. då det är rörelser överallt, prat överallt, dörrar som smälls igen, fotsteg, alla ljud alla rörelser, alla detaljer, allt. det är som jag är en svamp som suger åt mig allt och det blir för mycket. jag hatar då folk säger "men du behöver ju inte stressa, sluta." det är inget jag väljer. jag väljer inte att mitt hjärta nästan ska hoppa ut ur bröstet på mig i vissa situationer. jag vill inte vara såhär känslig för stress. idag ville jag springa därifrån. springa flera mil bara bort. ingen gör något - alla bara är. ingen stressar mig men min kropp reagerar med stress då det är mycket. mycket folk, mycket ljud, skratt, diskussioner - jag krackelerar.
 
 
jag brukar ofta reagera med ilska då jag blir stressad, prata i ultraspeed och slänga ur mig vadfan som helst, jag kan bli riktigt elak då jag är stressad, en bråkstake. men idag var det som jag ville lägga mig ner och dö. ville gråta. om jag inte stängt in mig på en toa tror jag jag hade fått en panikattack, det kändes så och så har jag aldrig känt. det gör mig rädd för det är inget jag ska bli stressad över men jag kan inte hantera det, än mindre kontrollera det. det bara kommer närsomhelst och jag försöker mitt bästa men mitt hjärta vill ändå hoppa ur bröstet, mina ben vill ändå springa långt därifrån, jag vill bara skrika, gråta, allt på samma gång. förut höjde jag alltid på ögonbrynet då jag hörde av nån som var utbränd då hon inte ens hade jobb. men idag förstår jag det. än fast jag inte har mycket att göra, jag har inte ens ett heltidsjobb men jag har ständigt stress i min kropp och just i vissa situationer tar det över all kontroll..
 
 
det låter säkert fånigt och jag vet att folk har så svårt att förstå att jag känner såhär... jag blir ledsen då jag berättar hur jag känner och reagerar då jag bemöts av att det är ingen bagatell och "det här klarar du!" det är ju tydligt att jag inte kan. det är ännu tydligare att jag måste få hjälp med stressen då det kommer allt tätare och förstör min vardag.. de värsta stressituationerna är då jag knappt kan hålla igen tårarna, jag blir som förbannad på mig själv. varför ska jag ens vara grinfärdig då jag inte har en anledning till att gråta. jag förstår inte mig själv då och det gör att jag blir ännu mer ledsen, arg och stressad.. jag får svårt att andas. det knyter ihop i halsen som att jag inte får luft. stressen äter upp mig inifrån.
 
jag hoppas så himla innerligt att jag ska få bukt med det här problemet med hjälp av min kurator. stress är inget man ska leka med, stress är inget man ska strunta i som jag gjorde länge. men det är klart.. då jag ständigt fick reaktionerna att jag överreagerade och att jag inte är i en stressig situation trodde jag ju inte det var stress, jag trodde det var fel på mig. jag önskar bara folk kunde tänka lite innan de vräker ur sig saker.. jag vill känna mig förstådd. jag tycker mig beskriva så fruktansvärt ordagrant i hur jag känner, reagerar, tänker, allt - det har jag alltid varit duktig på. trots detta är det som att det går inte att förstå och det gör mig så fruktansvärt ledsen. 
 
 



Kommentarer
Postat av: Jessica

Känner ju inte dig Lovisa men följer din blogg och vill bara skicka en stor kram!! Jag har inte själv upplevt den stressen du känner men drabbades av ångest i början på året (mars/april) och känner igen mig mkt i hur du reagerar med hjärtklappning och gråtfärdig osv utan nån egentlig anledning. Skönt att du ska börja gå hos en kurator, jag hoppas att det ska hjälpa dig! Ta hand om dig. Kram

2013-09-03 @ 17:03:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback