God gave you this life because he knew you were strong enough to live it.

Min dag igår var helt underbar fast ganska snabbt övergick det till en fet klump i magen. Hade min sista dag på Gina Tricot igår. Det gör mig faktiskt ganska ledsen. Det var första jobbet jag kände gav mig något. Jag har märkt att jag är en person som måste stimuleras av mitt arbete. Jag vill inte bara gå dit för pengar och sen känna mig tömd på energi. Jag har testat på sånt jobb och det gjorde mig faktiskt ganska trasig.. Nu på Gina har jag verkligen stortrivts! I början av sommaren var jag livrädd för att jag kunde ju inte allting... Jag är ju sån. Måste ha kontroll, måste veta exakt hur allt går till men det är omöjligt att göra det i alla lägen. Då sommaren nu är över och jag inser att jag klarat av allt jag varit rädd och nojig över ser jag också att jag vunnit stor utveckling från det. Jag har blivit som starkare i mig själv och på något sätt byggt något självförtroende. Det är precis ett sånt jobb jag vill ha. Som utmanar mig, som är lite varierande i arbetsuppgifter. Som stimulerar mig!
 
 
____________________________________
 
 Nu känns det lite som man sitter på pottkanten igen än fast jag försöker vara positiv och tänka att allt ordnar sig. Jag önskar att jag fick vara kvar på jobbet jag trivits så mycket på. Jag vet att om det fanns en tjänst skulle chefen ringa mig direkt och det värmer såklart, det är bara synd att nu då jag äntligen funnit en plats jag verkligen trivs på finns det inga tjänster.. Då jag är på ett jobb som inte stimulerar mig blir jag lätt smådeprimerad och för att vara ärlig är jag livrädd att hamna i samma fas som förra hösten. Förstörde mycket av mig enbart för jag vägrade slita mig loss för "vad ska folk tycka?" Hur dum får man bli! Jag bryr mig längre inte vad folk tycker. Hur jag mår är och kommer alltid vara det viktigaste. 
 
 
 

 
 
 
Är en högt troende människa, därför tror jag inte på slumpen. Jag tror det är meningen att hamna i vissa lägen. Att träffa vissa människor - som antingen slutar i vänskap för livet eller hjärtekross. Jag tror på ödet men samtidigt tror jag att man alltid har ett val. Jag kommer alltid tro oavsett hur många människor jag stöter på som försöker motbevisa mig. Jag känner mig sällan ensam, jag vet att jag har "stöd". Sånt där stöd som inte går att ta på eller se. Jag får ofta olika tecken till mig. Jag känner distinkta dofter, jag känner beröring, att någon alltid står vid min vänstra sida.I mina värsta stunder har jag känt hur någon omfamnar mig. 
 
 
 
Just nu är det det som ger mig ett lugn. Jag är bara 23 år gammal, det är inte meningen att jag ska stressa sönder och bli pressad till 1000 bara för jag idag inte vet vad jag vill. Allt ordnar sig, det tror jag på. Det måste jag tro på.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback