People say that I am heartless, I've just learned to use my heart less.

Något jag fick höra av mina nära vänner ett x antal gånger under min ensamma tid. Jag är en extrem känslomänniska men jag hade en fantastisk period då jag stängde av alla känslor och det var så befriande och ännu mer behövligt för mig.
 
Då ett hjärta blir sårat vill man skydda det för det gör så förbannat ont. Det är snarare troligt att man vänder på steken än går i samma spår igen. Inget fel i det, snarare ett smart drag i mina ögon. Till slut har man vunnit tillbaka om inte hela nästan hela hjärtat igen. Tror det faktiskt är bra att man har en period där man har en fet mur uppe så andra inte kan nå en eller såra en. Under den tiden kan man finna styrka och självförtroendet man en gång tappat. Det svåraste med det är sen att riva ner den där muren. Lätt hänt att man fastnar med den uppe - aldrig vilja släppa in någon. Varför jag skriver det här är för det var precis såhär jag fungerade. Gick från ett söndertrasat hjärta till att bli känslokall för att sen rasera allt och bli den kärleksfulla jag alltid varit. Jag klarade det men jag tror fan inte jag skulle klara det en gång till. Hjärtat tar stryk och likaså delar av ens personlighet. För att inte prata om tillit..
 
 



Kommentarer
Postat av: Annster

Härligt!
Då måste jag komma ihåg att gratulera :)

2014-03-19 @ 13:51:55
URL: http://annster.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback