Känn höstlugnet.

Gårdagen var den bästa på länge. Varför? Inget hände, jag gjorde i princip nada förutom att träna. Var sådär skönt seg i kroppen. På kvällen gick jag och Albin på en miniprommis och gud så fint det är ute nu om kvällarna! Verkligen höst. Älskar hösten, en tid att stanna upp tycker jag. Bara vara :) Då vi kom in såg vi Harry Potter, vi ska börja se alla HP-filmer igen. Få filmer får en att trilla bort från verkligheten lika bra som de.
 
Hösten får mig verkligen att uppmärksamma vilken stress vi alla ständigt lever i.. Man ska prestera, man ska helst ha ett välbetalt jobb om inte annat plugga något som ger feta cash. Man ska på fritiden ha tusen bollar i luften och göra så mycket som möjligt. Varför då? Helt ärligt jag är så less på att hamna mitt i den stressiga smeten. Jag kommer aldrig igen vara på ett jobb som får mig att må dåligt, är jag dålig för det? Är jag otacksam för det? Tycker inte det. Jag tänker aldrig vara kvar i något om det är jobb, studier eller relationer om jag känner att jag blir deprimerad. Jag tänker inte gå den vägen igen, jag anser jag är värd mer än så. Främst kring jobbfrågan kan folk tycka "du får ta de som serveras", det är med störst sannolikhet folk som aldrig mått riktigt dåligt av ett jobb. Eller folk som helt saknar någon slags empati. Världen idag tycker jag är så känslolös. Man ska vara en robot. Hålla käften och göra allt man egentligen inte vill men för att folk inte ska kolla snett på en. Jag kommer inte vara en sån för jag vet hur dåligt jag kan må då jag pressar mig dit. Folk får tycka precis vad de vill om mig, det rör mig längre inte ryggen. 
________________________________________
 
Det är svårt att hålla fast vid allt jag precis skrivit då jag ständigt blir påverkad av min omgivning. Jag orkar inte med stress, tjat, press. Vad ska du göra nudå, plugga, jobba, du måste göra något. Låt mig bara vara. Är 23 år gammal och faktiskt klokare än många verkar ta mig för. Standard är att farmor blir såhär mot mig. Det kommer från att hon är orolig och bryr sig men i mina ögon blir det bara en tyngd över axlarna. En tyngd som jag äntligen lyckats göra mig av med. Min familj har jag lätt att säga åt. Då de väl börjar och jag känner att jag blir pressad säger jag ifrån, men utomstående människor förstår nog inte att jag varje dag försöker behålla lugnet. Jag behöver inte bli påmind om min situation, jag pressar mig så bra själv och behöver inte mer.
 
Just i denna sits är jag tacksam att jag har Albin. Han ser hur dåligt jag mår då folk tar upp sånt här med mig och han gör det ALDRIG för han vet att jag blir stressad. Han låter mig som vara... Andas.. Med honom kan jag behålla lugnet jag har så svårt att hitta till. Det är guld värt för mig.
 
 
 



Kommentarer
Postat av: My

Du skriver precis som jag tänker, men min farmor sa en gång till mig, som alltid kommer följa med mig: följ din magkänsla och låt ingen annan bestämma över dig vad du vill eller vad du ska göra. :)

2014-10-06 @ 10:43:33
URL: http://fromdepptopepp.blogg.se
Postat av: F E L I C I A

Bättre att vänta ut, än att kastas in i något och sedan ångra sig!

2014-10-06 @ 18:10:41
URL: http://thegoldenyear.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback