crybaby nr 1

Undersökningen var tortyren för mig. Som jag nämnt är allt psykiskt för mig. Började med att jag fick en utländsk läkare - får jag ALLTID. Är inte rasist men tycker det är jobbigt att få en läkare som inte har helt hundra svenska faktiskt. Sen dyker ytterligare en läkare in i rummet - OCKSÅ utländsk! En man dessutom... Redan då han berättar om varför man gör undersökningen osv känner jag att jag börjar dåsa iväg.. Klarar inte av att lyssna så hänger med huvudet typ hela tiden och han frågar "lyssnar du?" kände mig sjukt oartig men det går inte. Sa som det var att jag är fruktansvärt känslig och svimmar för ingenting. Han förstod så det var bra. Sen kom ytterligare en läkare in i rummet..
 
Hade med mig mamma in i rummet och det var ju verkligen tur för direkt då jag la mig började tårarna spruta. Det är inget skämt heller. Jag grät konstant, vet inte hur många gånger jag sa "jag får panik". Mamma hade full rulle med att blöta tonvis med servetter och vadda min panna. Britsen var dyblöt, mitt hår också, jag grät som en bebis konstant. Då jag tror det är klart säger läkaren "lovisa. jag ser en förändring så jag måste ta en bit av dig, det känns bara som ett myggbett."  Det gör inte ont men det är obehagligt och ja, jag drabbas av panik. Nu är skiten över och jag hoppas innerligt att allt ser bra ut och att jag slipper det där igen för det är fan en pers. Mamma var ju helt knäckt efteråt stackarn. Jag greppar bara tag i första bästa och tjuter som en varg typ.
 
Det är en lätt undersökning och det är en bagatell men för mig var det fan hemskt. Drabbas verkligen av panik för allt är så obehagligt på nåt sätt. Den manliga läkaren var dock väldigt bra. Då han gick ut sen tittade han på mig och sa "du är väl inte arg på mig?" haha.  Nu håller jag tummar o tår att jag slipper fler undersökningar!!!
 
 
 
 
 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback