Nytt försök?

Egentligen är det mycket jag har att berätta fast skriver inget. Jag vet fan inte vad som hänt. Som att ha skrivkramp fast ändå ha så mycket att dela med sig av. Jag har alltid varit öppen här på bloggen. Jag har aldrig förfinat något utan alltid velat förmedla att mitt liv kan vara underbart men också riktigt jävla pissigt - för så är det för alla. Men alla är inte som "jag", de flesta vill få andra att tro att allt är tipptopp. Det är det som också gör att folk känner skam om de mår dåligt eller dylikt - det känns inte accepterat på något sätt. Det är skevt och jag har enda sen jag startade den här bloggen velat komma så långt ifrån dessa människor som möjligt. 
 
 
Det känns fantastiskt bra att jag faktiskt trots mitt kassa bloggande än idag får fina ord från mina regelbundna läsare. Ni som accepterat mina sinnessjuka vredesutbrott här i bloggen, ni som gett mig komplimanger för hur brutalt ärlig jag kan vara. Jag vet att många just därför valt att hänga med mig i livet, jag är ärlig och vad jag förstått tycker vissa människor om det. Det värmer mitt hjärta och har alltid gjort att få höra de orden. Att jag känns äkta och att det är kul att läsa hos någon där allt inte är en rosa saga. De orden har alltid betytt mycket för mig att höra för det är ju det jag strävat efter. 
 
 
Jag ska försöka bli bättre på att uppdatera här till mina få regelbundna läsare. För min skull också såklart. På slutet ni mest fått ta del om positiva saker i livet, men mitt liv är inte bara positivt. Jag har mina pissiga dagar än fast de är färre av dem. Jag vill vara öppen här för jag mår uppriktigt bra av det och jag vill än idag förmedla det till er, man kan bara vara människa och om man har en pissdag där man vill ge fingret åt hela världen, gör det. Man ska inte bry sig så mycket om vad alla andra tänker och tycker. Jag har alltid varit hon som gett blanka fan i vad folk tycker/tänker om mig men på senare år har den sidan av mig rubbats, det gillar jag inte och jag försöker hitta tillbaka till det. Jag är väluppfostrad, har stort hjärta men alltid gått min väg och inte brytt mig om andras åsiker om de trycker ner mig. Hon vill jag vara, som jag alltid varit. 
 
___________________________________
 
Jag hoppas ni inte tror att jag blivit finikanten med ett liv som är orealistiskt bra, det är inte så. Den gamla Lovisa finns kvar. Hon som svär sig hes över de mest meningslösa sakerna, hon som spyr galla på livet titt som tätt. Det är viktigt för mig, att inte bli sedd fel. Och till er som gett mig fina ord, det betyder enormt mycket ska ni veta och jag är tacksam över att ni ens tar er tid att skriva det!
 
 
(nästa inlägg tar inte en timme att läsa, jag lovar!)
 
 
 
 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback