Albins födelsedag

Haft något segt virus i kroppen. Det bryter aldrig ut helt men man känner hur kroppen är orkeslös. Det värsta. Sällan jag drabbas av det dock. Jag blir ofta svinsjuk i 2-3 dagar sen är det över. Inte kunnat träna hela förra veckan, det gör mig rastlös, enormt.. Idag har jag varit ledig, det känns skönt. Tror kroppen inte kunnat varva ner helt och kanske också därför jag aldrig känt mig helt pigg. Känner mig på bättringsvägen så det känns bra!
 
 
Idag fyller Albin 26 år :) Hans familj var här i söndags och firade honom. Ikväll kommer min familj, de kunde inte komma i söndags så. Så imorse var jag uppe 8 och bakade! :) Han dyker nog upp närsomhelst och jag ska givetvis servera hans absoluta favoritmat; stuvade VITA makaroner med falukorv. Dom där vita makaronerna är enormt viktiga för Albin ;)
 

Stört vad tiden går fort. Känt Albin i tre år.  Då han tog kontakt med mig visste han vem jag var men jag hade ingen aning vem han var. Det är ett konstigt fenomen i lilla övik. Man tycker sig veta vem alla är. Sen var det en tid jag var ute på krogen mycket så tyckte jag borde sett han nån gång, men icke. Innan jag träffade Albin hade jag festat med hans kompisar i Umeå, han skulle egentligen också med då men var sjuk. Sånt tycker jag känns så skumt nu i efterhand :P
 
 
 
 
 
 
 
 
 



En liten update om livet.

Sällan jag skriver nu för tiden. Sen sist har jag fått en vik- tjänst på gina tricot. Känns riktigt bra! De jag jobbar med är de absolut bästa jag kunnat tänka mig! Är här och nu, försöker att inte grubbla för mycket om framtiden. Just nu är jag glad, just nu mår jag bra och det är allt som betyder något faktiskt. Det är lite av en segerkänsla för att vara ärlig. 2015 har varit otroligt tung för mig, inget jag vill gå in på och nu är den tiden förbi. Nu får jag landa i en positiv känsla. Är glad, väldigt lycklig. Känner mig välförtjänt att må som jag gör idag. 
 
 
Det är det positiva. Det negativa är att jag ännu inte fått positiva besked från cellförändringarna. Det här är tredje gången jag ska dit efter operationen för att ta ett cellprov. Blir utmattad av allt. Största ångesten jag har är sjukhus. Inget får mig att må lika dåligt psykiskt och fysiskt som att behöva åka dit. Det här hatar jag, av hela mitt hjärta. Nu hoppas jag på tredje gången gillt, nu får det vara bra. Om jag får hem ett fjärde brev om att jag måste dit igen kommer jag mest troligt bryta ihop. Det här suger sån jävla energi av mig. Försöker vara positiv, ha en bra inställning om att jag kommer få bra svar, det är bara svårt då det handlar om något som är så otroligt jobbigt för mig. :(  Folk tar väldigt lätt på det här med cellförändringar för det är "vanligt". Jag är ingen hypokondriker som många, som tror att nä nu har jag cancer nu är mitt liv över. Samtidigt kan man inte bara anta att allt är cool-lugnt. Jag är ganska rädd att det hela ska gå åt helvete men då försöker jag finna tröst i det jag känt hela mitt liv, jag kommer få två döttrar i mitt liv. Så är det bara, alltså kommer det här gå bra.
________________________________________ 
 
 
I veckan har jag varit sjuk. Sådär dryg-sjuk, det bryter aldrig ut helt så man går och är smygsjuk jättelänge.  Idag har jag en kortdag så det känns bra! Nu ska jag traska ner till jobbet, bjuder på en skön version av timbuktus låt Spring, går på repeat.